En morgon när jag stod och hällde vatten i kannan för att laga kaffe såg jag att det satt flera pilfinkar i busken utanför köksfönstret. Det kom fler och fler hela tiden. Jag undrade vad som var i faggorna. Då såg jag att alla började putsa sina fjädrar och burrade upp sig så de liknade angoranystan. Det såg skrattretande ut, och påminde lite om när man var på klassresa och alla flickor samlades i flickornas tvättrum. Någon klassresa tror jag inte det var tal om här.
När de var färdigputsade satt de en stund i solen och myste innan de flög iväg. Det här var nog en engångsföreteelse, tänkte jag, men det var det inte. Dagen efter kom en stor flock och gjorde likadant. Jag började fundera på vad det kunde betyda.
Då slog det mig att jag brukar börja hänga ut jordnötskottar till dem i september som lite snacks innan middagen. De ville kanske bara påminna mig om att nu var det dags. När Rasmus var liten brukade vi plocka stora grankottar och bre jordnötssmör runt omkring och till sist rullade vi dem i fågelfrö på samma sätt som man rullar chokladbollar i pärlsocker. Fåglarna tycker det är smaskens.
I år har vi bestämt att sätta fågelbordet på ett nytt ställe där vi kan sitta inne i soffan och se dem. Det är så trist att behöva stå vid köksfönstret och jag orkar inte stå där hur länge som helst. Det kan ju ta sin lilla tid innan man får en bra bild. Förhoppningsvis ska de bli förtjusta i den nya placeringen och jag hoppas få se lika många olika sorter som tidigare år. Vi har några olika ätstationer till dem och hållare för talgbollar och jordnötter också. Det blir nästan som ett litet restaurangtorg liknande det som finns på stora shoppingcenter.
Jag håller tummarna för att alla ska gilla den nya placeringen och komma hit varje dag. Ekorren såg vi inte röken av i fjor, men i år hoppas jag han dyker upp. Skulle det visa sig att de flesta nonchalerar det nya stället får jag väl öppna upp en jourbutik på den gamla platsen.