I mitten av 1700-talet beskrev Carl von Linné smaragdboan med det vetenskapliga namnet Corallus caninus. Låter som det skulle vara en kanin, men caninus betyder visst "från hund" på latin. Smaragdboan kallas även för hundhuvudboa eller bara hundboa. Det påstås att formen på ormens huvud påminner om ett hundhuvud. Den lever i fuktiga, tropiska regnskogar och kan hittas i amazonområdet där den är mest aktiv under natten. På dagen vilar den på en gren. Längden är mellan 150-230 cm och den kan bli över 20 år gammal.
Det finns även en variant som kallas för den nordliga varianten. Det är ormar som lever i de nordliga delarna av Sydamerika och det är denna variant som hålls i terrarier. De tycker om att ligga på horisontella grenar, och därför måste terrariet vara brett men inte alltför högt. Jag, som får stora skälvan bara av att skriva om de här krälande varelserna, kan inte begripa hur man vill ha sådana djur i sin närhet....inte ens om huvudet påminner om en hund.
Färgen på boan är grön med vita teckningar. Jag har aldrig sett en sådan orm i verkligheten men eftersom den kallas smaragdboa antar jag att den gröna färgen påminner om smaragder. Den föder levande ungar och de är rödorange. Efter ett halvår har ungarna också fått den smaragdgröna färgen.
På film har jag sett när ormtjuserskor dansar runt med en orm runt halsen. Många tittar på det här med skräckblandad förtjusning, men det har säkert fifflats mycket med det djuret och många gånger är det rena djurplågeriet.
Jag har faktiskt haft en orm som slingrat sig runt mig. Ja, inte runt halsen, men runt handleden. Den var svart med guldhuvud och svanstipp och hade smaragdgröna ögon.
