Jag har en kategori på min blogg som jag döpt till: Läskiga djur, dvs djur som jag inte tycker är klappvänliga. Först hade jag tänkt kalla de här inläggen för Farliga djur, men det stämmer ju inte riktigt. De är inte livsfarliga utan mer skrämmande. De kan nästan skrämma livet ur mig. Det är så individuellt vad man tycker om olika saker, och jag tror inte man kan övertyga någon att tycka om en sak som man egentligen är rädd för. Ingen terapeut i världen skulle kunna få mig att kela med ormar. Då fortsätter jag hellre att lida av herpetofobi.
Myror är inte direkt läskiga, men det är ändå inga djur som jag räknar in i kategorin keldjur. När jag tog upp plattorna på en av trädgårdsgångarna så störde jag ett gäng myror. De blev helt vilda. Jag vet inte hur många det sprang runt där men det var åtskilliga. Massor av ägg såg jag där och myrorna var snabba med att bära iväg med myräggen och dra ner dem i jorden. De hade inte behövt ha så bråttom för jag var inte det minsta intresserad av deras ägg. Det är gulligt när en liten hund hoppar upp med tassarna på mig, men när en myra agerar sprinter längs benet på mig då är det inte gulligt längre.
Sländor träffar jag mest på i skogen och de är stora. De har en förmåga att flyga rakt emot mig och göra en gir precis framför ansiktet. Då har jag klart redan hunnit både blunda och ducka, så någon kollision hade det aldrig blivit ändå, men skogpromenaden känns inte lika angenäm längre. Jag har alltid haft svårt för flygande varelser...förutom småfåglar då förståss.
Egentligen gillar jag inte insekter över huvud taget. Skalbaggar och annat krafs vill jag helst bara se på bild. Ändå tycker jag att jag är en djurmänniska. Jag gillar gulliga djur, som man kan ta upp i knäet och klappa och kela med som hundar och katter.