Idag för exakt 60 år sedan träffades Göran och jag för första gången. Jag hade flyttat från Eslöv till Åstorp ett halvår tidigare eftersom min far fick ett erbjudande om nytt jobb här. Det var inget populärt beslut varken för mig eller min syster. Vi hade våra kompisar i Eslöv och trivdes bra. Eslöv har felaktigt fått epitetet "Sveriges tråkigaste stad". När Hans Ostelius blev tillfrågad om varför han sagt så, svarade han: "Har jag verkligen sagt det? Jag menade så klart Landskrona." Det kändes inte alls lockande att flytta ut på "vischan". Närmaste stad var Helsingborg och dit var det 2 mil. Till Ängelholm var det ungefär lika långt. Vi hade naturligtvis inget att säga till om utan det vara bara till att packa ihop sina pinaler och följa med.
Jag hade ett år kvar på realskolan när vi flyttade och som tur var fanns den utbildningen i Åstorp så jag behövde inte pendla. Mina nya skolkamrater var väldigt omtänksamma och det blev inte så trist som jag befarat. De ville att jag skulle följa med dem ut och dansa på lördagskvällarna och under vintertiden var det Blå Vinkeln i Bjuv som gällde. Det gick buss från stationen i Åstorp som tog oss direkt till dansstället och när det var slutdansat stod bussarna i rad för att köra hem alla ungdomar till respektive samhälle. Vilken service!
Efter några danskvällar träffades Göran och jag och vi kom på att vi bodde ganska nära varandra, men vi hade ändå aldrig setts tidigare. Vi var ganska unga båda två. Jag skulle fylla 17 och Göran 20 senare på sommaren. Vi fyller båda år i augusti. Det måste ha varit något speciellt, för vi fortsatte att träffas och år har lagts till år.
Häromdagen läste jag att nu skulle Blå Vinkeln rivas. Det har inte varit någon dans där på många år, men det kändes ändå lite underligt. Jag vet att det är många som träffades på just det dansstället och som sen gifte sig och bildade familj. Många av våra bekanta och t.o.m. grannar har setts för första gången på Blå Vinkeln. Lite nostalgisk blir jag allt när jag tänker tillbaka.
