Är vårtrötthet en medicinsk term eller är det bara något vi själva hittat på? Jag försökte hitta lite information om det på nätet och det stod faktiskt en hel del. Det handlade mycket om att vår inre biologiska klocka blir konfys när dagarna blir längre och ljusare. Det är alltså ingen sjukdom utan mer en omställningsprocess i kroppen. Den yttrar sig så att man blir extremt trött och får ett onormalt sug efter kolhydrater. Om det stämmer lider jag av vårtrötthet hela året.
Då kan man ju undra om det är så lämpligt att börja med sommartid nu när man är som mest trött. Inte katten vill jag skutta ur sängen i ottan när det känns som om jag nyss lagt mig. Det är väl bara att gilla läget, antar jag, och jag vet ju att det blir bättre så småningom. Man vänjer sig vid allt.
Något jag har svårt att vänja mig vid är aprilvädret. Vi hade några jättefina dagar i mars då vi t.o.m. satt ute i trädgården och fikade. Sen kom då april och kaoset satte igång. Det har snöat här flera dagar på rad och det blåser och är ganska kallt. Naturligtvis ligger snön inte kvar, för efter några timmar går det över till regn. Det sägs att ombyte förnöjer, men jag kan inte se något nöje i detta.
Som om inte vädereländet skulle vara nog, så testades Katarina positivt för covid och några dagar senare var det dags för hennes man med. Som tur är så tycks Zoé ha klarat sig än så länge. Det var inplanerat en Sverigetrip för dem över påsken, men det blir givetvis inget sånt nu. Jag brukar vara positiv och kunna leta fram ljuspunkter för det mesta, men just nu är det aningen svårt.