Jag blir alltid så nostalgisk när jag läser Ankis blogg. Hon berättar ofta om sina barnbarn och det får mig att tänka på när Rasmus var yngre och tillbringade så mycket tid här. Nu är han en stor och lång kille på snart 19 år, men han kommer fortfarande hit lite då och då. Numera tar han sig hit på egen hand eftersom han har både körkort och egen bil. Telefonsamtal blir det ofta eftersom han vill höra hur vi mår. Sånt är guld värt.
Ankis yngsta barnbarn Charlie påminner mig mycket om Rasmus. Det är mycket pyssel, skogsvandringar och fotboll. Jag, som inte är det minsta sportintresserad, har faktiskt provat på många sporter tack vare Rasmus. Mest var det givetvis fotboll. Jag blev placerad i mål, för Rasmus trodde antagligen inte att jag kunde sparka på bollen. En dag däremot ville han träna på att dribbla eller vad det heter, så då fick jag också vara utespelare. Vid ett tillfälle fick jag chansen att sparka till bollen rejält. Det blev ett riktigt långskott. -"Oj, du är ju riktigt bra!", sa Rasmus. -"Du skulle kunna spela i MFF". Jag blev väldigt stolt och såg framför mig hur jag på eftermiddagen körde till Intersport för att köpa ett par orange fotbollsdojor till nästa träning.
Men jag hade missuppfattat Rasmus lite. Han menade inte att jag platsade i Malmö FF utan i Mormors FotbollsFörening. Där har man nog en lite mjukare boll att sparka på så då duger det säkert med raggsockor på fötterna.
