Glögg
Idag firar vi Glöggens dag. Hur svenskt vi än anser att glögg är så är inte traditionen svensk från början. Under antiken drack såväl greker som romare kryddade viner. De två främsta anledningarna var att kryddorna ansågs ha hälsobringande egenskaper, men de hjälpte också till att dölja dålig smak på vinet. Drycken kallades överraskelsens kryddor och från 300-talet och framåt finns romerska recept som troligtvis är en historisk föregångare till glögg. Det man vet är att kejsar Nero uppskattade den här drycken. Under 1400-talet värmde och kryddade man vin på de tyska slotten i området kring Rhen för att hålla värmen under de kalla vintermånaderna, så kallat gluhwein. Med tanke på dagens höga elpriser borde vi nog dricka lite mer glögg i vinter.
![]()
Första gången man kan läsa om glögg i svensk skrift är från år 1609 då ordet glödgat win dyker upp. Man vet att det redan på 1500-talet dracks olika varianter av glögg. Kung Erik XIV hade exempelvis Lutendrank som favoritdryck. Det innehöll vin, kryddor och mjölk och serverades i 210 kannor på hans kröning år 1561. Gustav Vasa däremot ville ha Rhenvin med socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor i sin kryddblandning. Det måste ha smakat nåt åt pepparkakshållet. Det glödgade vinet dracks varmt och efter hand förkortades glödgat win till bara glögg. Dagens glögg har inte mycket med dåtidens glödgade viner att göra. De späddes med hett vatten och var mycket alkoholsvaga. I recept från 1800-talet nämns ingredienser som muskotblomma, lakritsrot och islandsmossa. Glöggen blev allt starkare i takt med att man upptäckte att karamelliserat socker gjorde det godare. Man placerade sockret i ett nät ovanför glöggen och tände på alkoholångorna.
![]()
Först runt 1890-talet blev glöggen en svensk jultradition och särskilda glöggserviser började säljas. Samma kryddor som användes på Gustav Vasas tid används idag, men varje glöggtillverkare har givetvis sitt eget hemliga recept och nya smaker dyker upp varje år. Glögg hör julen till.
