Givetvis inte på en gång......jag delade upp det på två dagar. Det började med att mitt tålamod tog slut. Jag har gått och väntat och väntat på att koltrastar och björktrastar skulle äta upp aroniabären, men de har inte haft någon brådska.
![]()
Aroniabusken, som syns bakom ryggen på Daniel, har stått med på ta-bort-listan ett bra tag. Jag plockade fram alla redskap jag trodde jag behövde och satte igång. Det enklaste var att med sekatörens hjälp klippa av de tunnare grenarna, så jag kom åt längre in i busken. Nu helt plötsligt blev det fart på både koltrastar och björktrastar. Ungefär som när en närbutik ska läggas ner i ett samhälle. Då klagar alla över det även om de aldrig själv handlat där tidigare. Jag nonchalerade dem helt och fortsatte att klippa och såga.
![]()
![]()
![]()
Jag kände mig iakttagen från både hög....
...och låg nivå. Blicken jag fick från en del av dem var inte nådig.
När jag fått bort nästan halva busken var det dags för tyngdlyftarmomentet. Jag har under årens lopp lagt stora stenar runt busken för att tvinga de tjocka grenarna att växa mer rakt upp. Det var alla dessa som skulle bort nu. Det var ett slitgöra. Jag orkade bara ta 5 stenar i taget i skottkärran och köra iväg med. När jag räknat alla stenarna visade det sig att det var 50 st och de vägde ca 10 kg styck. En del av dem kunde jag rulla in under duvslaget, men en hel del fick Göran åka iväg med till tippen.
Detta är vad som återstår av busken och idag har jag försökt gräva runt roten och hugga av en del rötter som sträcker sig långt iväg. Till sist fick jag ge upp och Göran fortsatte i stället. Det är en megastor rot och vi får nog se oss besegrade, så vi beslöt att hugga och såga bort så mycket vi kan av roten ovan jord. Allt som växt ner i marken får vara kvar och vi får försöka hitta på något vi kan göra för att dölja det vi inte får bort. Sådana utmaningar är kul, tycker jag. Då får fantasin jobba och det ska bli spännande att se hur rabatten kommer att se ut till slut. Just nu har jag ingen aning.