Göran har abonnerat på TV:n nu under EM och jag har fått avstå alla spännande deckarserier. Men det kommer jag att ta igen sen, var så säker. Egentligen har det inte gjort så mycket, för jag har hunnit med en hel del annat som egentligen är viktigare än att lösa mordgåtor (påhittade alltså). Fast lite har jag ändå saknat Poirot, som är min favoritdeckare. Han har lite av katten Gustav i sig, för han lider då verkligen inte av några mindervärdeskomplex. Han tycker själv att han är världsbäst, men trots det anser jag inte att han är odräglig. Han är inte någon diva som vissa fotbollsspelare. Det har ju blivit så att jag har hamnat i TV-soffan ibland och då kastat ett getöga på spelarna när de jagar runt efter bollen, ungefär som på en hundkapplöpning där hundarna jagar efter en "hare".
När det nu inte fanns något vettigt att se på TV så har jag ändrat om lite med gardiner och annat småpynt. Jag märkte då att jag hade väldigt dålig balans. Förr om åren har jag bara ställt en massa stolar framför fönstret och sen har jag klivit upp där och hängt upp gardinerna och sprungit fram och tillbaka på stolarna som en alpget för att få dem att hänga snyggt. Nu fick Göran fästa gardinerna vid ena sidan och jag tog hand om den andra. Jag fick ta en stege till hjälp och klättra ett steg i taget. När jag kom högst upp var jag nästan svimfärdig och det var ändå ingen höjd att tala om. Jag höll ett krampaktigt tag om stegen och vågade inte släppa den förrän jag stod på golvet igen. Det är otroligt så dålig min balans har blivit.
Även om jag numera inte är en mästare på att hänga upp gardiner så kan jag trösta mig med att jag kan bli fotbollsspelare. För att bli det fodras först och främst dålig balans. Ju större stjärna desto sämre balans. Jag vet inga andra som ramlar så lätt som fotbollsspelare. Det räcker att en motspelare springer förbi så ramlar de i backen bara av vinddraget. Med den dåliga balans jag besitter nu är jag garanterat mogen för ett proffskontrakt. Undras vilken klubb som hör av sig först.