Det är spöklikt tyst i vårt hus nu. Efter fem veckor med barnpladder och lek så känns det som om jag hamnat på en annan planet. När jag var barn lekte vi ibland Tysta leken och det är nästan som om Göran och jag gör det nu. Visst pratar vi med varandra, men inte ständigt som barnbarnen gjorde. Det har varit en massa bus och lek under lång tid så jag kanske är lite påverkad av det. Bara det att få skratta åt lite "dumma" saker känns så befriande. Barn höjer aldrig på ögonbrynen om man gör något opassande. Jag får försöka skärpa mig när jag åker iväg och handlar eller träffar grannarna så jag inte håller på i samma stil som tidigare.
Just nu ångrar jag att jag inte spelade in lite av allt härligt väsen som jag kunde knäppa på och lyssna till när det blir för trist. Så länge barnbarnen var här behövdes inget sånt för de har en egen på och avknapp som de själva har kontroll över...nämligen deras ögon. Jag märkte att så fort ögonen öppnades, så satte ljudet igång och det höll nästan samma volym hela tiden, ända tills ögonen stängdes på kvällen. Här behövdes inget batteribyte utan det fungerade felfritt hela tiden.
Vi har gjort en del utflykter som varit populära, som besök på Busfabriken ett antal gånger. Först åkte vi dit ett par gånger den veckan som Zoé var hos mig utan föräldrarna och när sen Daniel kom hit var det dags igen. Rasmus följde villigt med varje gång. Det är härligt att ha en kille med som kan springa, hoppa, åla, krypa och allt vad som fodras för att ta sig fram bland lekredskapen. Jag ville ju inte belasta sjukvården mer än nödvändigt så jag höll mig på mattan....inte den jag visar här nedan förståss.
![]()
![]()
![]()
Studsmattorna var populära och även favoritdockan Rosie gjorde några krumsprång.
![]()
![]()
Klättervulkanen är jättehög. Den exakta höjden vet jag inte, men den når upp till taket och byggnaden är rejält hög. Zoé var lite mer försiktig, men Daniel sprang som en fluga på en vägg uppför vulkanen. Rasmus var mäkta imponerad av hans klätterstil.
![]()
Någon höjdrädsla existerar inte här. Själv stod jag med hjärtat i halsgropen både vid vulkanen och uterutschbanorna.
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Just nu ångrar jag att jag inte spelade in lite av allt härligt väsen som jag kunde knäppa på och lyssna till när det blir för trist. Så länge barnbarnen var här behövdes inget sånt för de har en egen på och avknapp som de själva har kontroll över...nämligen deras ögon. Jag märkte att så fort ögonen öppnades, så satte ljudet igång och det höll nästan samma volym hela tiden, ända tills ögonen stängdes på kvällen. Här behövdes inget batteribyte utan det fungerade felfritt hela tiden.
Vi har gjort en del utflykter som varit populära, som besök på Busfabriken ett antal gånger. Först åkte vi dit ett par gånger den veckan som Zoé var hos mig utan föräldrarna och när sen Daniel kom hit var det dags igen. Rasmus följde villigt med varje gång. Det är härligt att ha en kille med som kan springa, hoppa, åla, krypa och allt vad som fodras för att ta sig fram bland lekredskapen. Jag ville ju inte belasta sjukvården mer än nödvändigt så jag höll mig på mattan....inte den jag visar här nedan förståss.
Studsmattorna var populära och även favoritdockan Rosie gjorde några krumsprång.
Klättervulkanen är jättehög. Den exakta höjden vet jag inte, men den når upp till taket och byggnaden är rejält hög. Zoé var lite mer försiktig, men Daniel sprang som en fluga på en vägg uppför vulkanen. Rasmus var mäkta imponerad av hans klätterstil.
Någon höjdrädsla existerar inte här. Själv stod jag med hjärtat i halsgropen både vid vulkanen och uterutschbanorna.
Zoé gillade prinsessvagnen.
Naturligtvis fick Rasmus också följa med på en tur medan hon sitter och vinkar så kungligt.
Förutom besök på Busfabriken så har vi hunnit med en tur till havet och besök på flera lekplatser. Nu gäller det att fortsätta hålla sig igång så inte den förvärvade energin försvinner igen.
