Det sägs att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Så är det nog. Jag har i alla tider blankt vägrat att besöka ett gym. Tyvärr har jag haft många och dumma förutfattade meningar om de här ställena. Det har i och för sig varit väldigt bra ursäkter för mig att inte gå dit. Enligt vad jag trodde så var alla som gick på gym väldigt atletiska och klädda i snygga träningskläder och kanske med ett svettband i pannan. Så ser det alltid ut när det visas nåt träningsprogram på TV. Det finns gott om den slags program. Något som jag också vänt mig emot har varit den otroligt höga musik som spelas. Jag hade bestämt mig för att aldrig i hela mitt liv sätta min fot på ett gym.
Men så kom min grannfru och pratade när jag klippte häcken ut emot gatan. Hon har haft samma uppfattning om gym som jag tidigare, men nu hade hon ändå börjat på ett i samhället. Det lät så kul när hon berättade hur hon tränade så jag bestämde mig för att följa med henne en gång och testa. Det drivs av kommunen och lokalen är minimal, men trots det är där plats till en hel del maskiner.
Det finns en TV-skärm på väggen som man kan titta på när man går på gåbandet ifall man vill, men någon hög musik hörs inte...tack och lov. Jag är allergisk mot sådant. Musik gillar jag, men det ska vara normal volym och inte så man hoppar högt när den startar.
Det är många pensionärer som går dit där vid den tid som jag har testat. En dag i veckan är det öppet på förmiddagarna annars är det eftermiddagstid fram till kl 6 som gäller. Vi åkte dit kl. 8 på morgonen när de öppnade och igår var det bara jag och min grannfru där. Vi är klädda i joggingbyxor och T-shirt och struntar blankt i svettband.
Efter att jag klippt buskarna här hemma hade jag rejäl träningsvärk i axlar och armar, men det har jag lyckats träna bort på de här två gångerna. Jag har hört att en gång räknas som ingen gång, men två gånger är en vana. Då har jag alltså redan förvärvat en god vana. Jag tänker fortsätta och nästa steg efter vana blir väl då en tradition.