I fredags var jag hos frissan och fick lite färg i håret. Det var välbehövligt. Hon klippte en snygg frisyr också så jag känner mig mycket nöjd. Normalt sett brukar jag gå var 8:e vecka och få imålat det som växt ut, men av någon underlig anledning så har det dragit ut på tiden. Nu hade mitt hår växt så det syntes en bred grå kant längst in mot huvudbotten, och resten var brunt med lite slingor. Det närmast huvudet kunde inte kallas för slingor...det liknade mer damm. Jag tycker om att ändra hårfärg lite då och då. Det gör att jag känner mig lite piggare.
Jag har fått många gliringar om att det är bara yngre personer som färgar håret. Det håller jag inte alls med om. När man är ung är man naturligt snygg. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag att jag behöver liva upp håret med lite extra färg. Det är inget fel att synas. Eftersom jag färgat mitt hår sen jag var tonåring, så känns det inte riktigt som att det är jag ifall jag inte har en klatschig färg i håret. Lite har jag ändå fått tänka om. Det går inte att färga det alldeles för rödorange numera. Det klär jag inte i. Men när jag ska välja frisyr, så fastnar jag alltid för de modeller som visas på kvinnor med skrikande orange hår.
Det går alldeles utmärkt att vara både mormor och farmor om man har grått, svart, brunt, orange eller gredelint hår. Det är inte hårfärgen som avgör hur man är. Det är så mycket annat som spelar in.