Jag prenumererar på en mönstertidning som kommer en gång i månaden. I senaste numret var det mönster på en klänning med "markerad midja". Den måste jag absolut sy till mig. Min midja är borta sen många år tillbaka, men syr jag en sådan här modell, så kan jag passa på att göra en markering på kroppen när jag har klänningen på mig. Då vet jag åtminstone i fortsättningen var min midja borde vara. Modellen i tidningen påminde faktiskt väldigt mycket om den på bilden ovan. Den sydde jag när jag var tonåring och nu är den modern igen. Då känns det lite surt att den inte går på mig. Det fattas liksom lite tyg i ryggen.
Min dotter har fått klänningen och satt den på sin provdocka och jag blev faktiskt lite glad när jag tittade på den.....t.o.m. provdockan är för tjock! Jag var väldigt spinkig när jag var ung. Ulrikas provdocka passar från storlek 36 och uppåt, men inte ens fast den är inställd på minsta storleken så går det att dra upp blixtlåset.
Vilken superbra bantningsmetod egentligen det där med rattarna. Tänk att få inopererat sådana lite här och där på kroppen och sen bara vrider man på dem och ställer in efter hur tjock eller smal man vill vara. Idag finns det personer som får opererat in chip för att kunna öppna dörrar eller låsa upp datorer och annat, så det är inget konstigt. Det hade blivit som vilken annan plastikoperation som helst. När jag var barn fanns det nog inte många som trodde att människan skulle kunna åka till månen, så det här med bantningsrattar är säkert ingen omöjlighet.
