En svensk klassiker består av fyra olika tävlingar nämligen Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Det är något jag aldrig skulle kunna klara av. ICA-klassikern är en förenklad version där man får lov att använda träningsmaskiner. Här har man också betydligt längre tid på sig än den ursprungliga klassikern; nämligen 6-8 veckor för varje deltävling. Jag går steget längre och skippar alla tidsaspekter. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Jag har döpt min version till Pantertantsklassikern och den startade jag på nu i helgen som gick. Jag tar inte en tävling i taget utan jag kör alla samtidigt på mitt eget vis.
![]()
Jag har aldrig kunnat åka skidor, och det är inte aktuellt nu heller. Att använda en crosstrainer däremot påminner lite om skidåkning. Då använder man både armar och ben. Stavgång är också en bra variant, men ibland tycker jag det är svårt att hålla reda på fötter och armar samtidigt. De går i otakt. Med en crosstrainer sätter jag fast fötterna på tramporna och håller i handtagen som går fram och tillbaka. Det är liksom bara att följa med. Jag har sån tur att hemma hos Rasmus finns ett rum där de har en del träningsmaskiner och redskap, och där har jag bestämt mig för att genomföra några deltävlingar.
![]()
Den längsta etappen ska genomföras på cykel. Eftersom jag dras med ett diskbråck sen många år tillbaka är det inte lämpligt att sitta på en cykel och kanske skumpa över stock och sten. Dessutom äger jag ingen cykel, men hos Rasmus kan jag låna en motionscykel. Det blir inga gupp och jag kan hoppa av cykeln när jag känner att det är nog och då är jag alltid hemma och kan slänga mig i en fåtölj och pusta ut.
![]()
Det mest besvärliga är Vansbrosimmet på 3 km fastän den deltävlingen är den kortaste sträckan. Jag är urdålig på att simma. Åstorp ligger inte vid havet och vi har inget badhus i samhället. Det måste ändå bli något med vattenanknytning, så det får bli en roddmaskin.
![]()
Löpning är inte heller särskilt lämpligt när man har diskbråck. Därför väljer jag helt enkelt skogspromenader i stället.
Om jag ska hålla tidsramarna för ICA klassikern så borde jag vara i mål nån gång i slutet av augusti eller oktober, men jag har ingen brådska.
Vasaloppet 90 km skidor
Jag har aldrig kunnat åka skidor, och det är inte aktuellt nu heller. Att använda en crosstrainer däremot påminner lite om skidåkning. Då använder man både armar och ben. Stavgång är också en bra variant, men ibland tycker jag det är svårt att hålla reda på fötter och armar samtidigt. De går i otakt. Med en crosstrainer sätter jag fast fötterna på tramporna och håller i handtagen som går fram och tillbaka. Det är liksom bara att följa med. Jag har sån tur att hemma hos Rasmus finns ett rum där de har en del träningsmaskiner och redskap, och där har jag bestämt mig för att genomföra några deltävlingar.
Vätternrundan 300 km
Den längsta etappen ska genomföras på cykel. Eftersom jag dras med ett diskbråck sen många år tillbaka är det inte lämpligt att sitta på en cykel och kanske skumpa över stock och sten. Dessutom äger jag ingen cykel, men hos Rasmus kan jag låna en motionscykel. Det blir inga gupp och jag kan hoppa av cykeln när jag känner att det är nog och då är jag alltid hemma och kan slänga mig i en fåtölj och pusta ut.
Vansbrosimmet 3 km
Det mest besvärliga är Vansbrosimmet på 3 km fastän den deltävlingen är den kortaste sträckan. Jag är urdålig på att simma. Åstorp ligger inte vid havet och vi har inget badhus i samhället. Det måste ändå bli något med vattenanknytning, så det får bli en roddmaskin.
Lidingöloppet 30 km
Löpning är inte heller särskilt lämpligt när man har diskbråck. Därför väljer jag helt enkelt skogspromenader i stället.
Om jag ska hålla tidsramarna för ICA klassikern så borde jag vara i mål nån gång i slutet av augusti eller oktober, men jag har ingen brådska.