I lördags morse gick jag upp klockan fem på morgonen. Anledningen till det var att jag skulle fixa frukost så Luxemburgresenärerna fick något till livs innan de gav sig av. Det är drygt 100 mil att köra, och det tar några timmar. Zoé kom upp och var pigg och glad. Jag avundades henne. Så har jag aldrig känt mig vid den tiden på dygnet, och kommer säkerligen aldrig att göra heller. Rasmus, som också sovit över här, var inte riktigt lika pigg, men det tog inte Zoé någon hänsyn till. Hon tyckte han kunde hjälpa henne med att ta på strumpor och tröja, även om hon normalt alltid klarar det själv. Det var ju sista chansen på ett tag att få vara så nära honom som möjligt.
Hon har följt med mig varje dag och hämtat Rasmus när han slutat skolan. Han fick snällt sätta sig i baksätet bredvid henne och skolväskan fick stå i framsätet. När vi sen kom hem så var det dags för mellis och då var det väldigt noga att Rasmus och hon satt bredvid varandra. Hon har verkligen talets gåva. Det var inte tyst en sekund så länge hon var vaken. Skillnaden är väldigt stor nu. Det känns nästan lite kusligt. Rasmus stannade kvar här över helgen, men han gör inte mycket väsen av sig.
Tyvärr har inte vädret varit det bästa under veckan, men det har ändå gått att vara ute lite varje dag. Nu dröjer det ända till augusti innan kosan ställs till Sverige igen, och då ska det förhoppningsvis vara varmt och skönt. Tanken är att Zoé ska vara här själv en vecka innan hennes föräldrar börjar sin semester, precis som i fjor. Det ska bli jättekul. Den här veckan har bara svischat förbi i raketfart, så innan man vet ordet av är det kanske augusti.