Blått blod syftar på adel och förnäma anor. En teori är att uttrycket kommer från Spanien och pekar på att ytliga blodkärl syns tydligare ju ljusare huden är, och då ser de blåaktiga ut. De kristna härskarna i 800-talets Spanien hävdade att de var ättlingar till de som hade erövrat halvön på 400-talet och att de därför var mer ljushyade än morer och judar som också bodde där. Uttrycket spreds över Europa och fick näring av att adeln hade blekare hud än bönder och hantverkare som jobbade utomhus. Det skulle således vara fint om man var blek.
Blekhet var tydligen populärt även in på förra seklet. Jag minns att min faster satte fast tidningspapper runt schaletten hon hade på huvudet. Hon ville definitivt inte bli slbränd. Då kunde ju folk tro att hon arbetade på landet, vilket hon gjorde. Om hon hade vantar också på händerna för att inte bli solbränd på dem minns jag inte. Lite underligt är det att några decennier senare åkte folk i massor till Mallorca och andra varma ställen för att bli så bruna som möjligt. Nu var det inte så modernt med blekhet eller blå ådror längre.
När man pratar om blåblodiga människor idag är det väl mest kungligheter man syftar på. Det beror säkert på att i Frankrike på 1100-talet var blått en kunglig färg. Blå kläder var dyrbara och gav högre status.
Det finns faktiskt några som har riktigt blått blod i sina ådror; nämligen dolksvansar. De lever utanför USA:s atlantkust. Arten har utvecklats mycket lite under årens lopp och kallas för ett levande fossil. När man tänker på det så är det nog inte många som är så intresserade av att kalla sig för blåblodiga.