Det känns fortfarande nästan lite overkligt. Jag har svårt att vänja mig vid den tystnad och stillhet som nu råder i huset. I två veckor har det lekts, skrattats och pratats konstant från tidig morgon till sen natt. Det har nästan varit lite som när jag firade mina sommarlov tillsammans med mina kusiner hos farmor och farfar. Jag vet att mor berättade att när vi barn lagt oss, så satt alla vuxna uppe sent och pratade i lugn och ro. Så kunde vi också göra och det var väldigt trevligt. Så länge barnen är vakna, är all uppmärksamhet fokuserad på dem, precis som det ska vara. Men det är lika viktigt med vuxenprat.
Jag är glad att inte alla åkte härifrån samtidigt. Det hade blivit alldeles för chockartat. Vi lämnade Daniel med familj på Kastrup förra måndagen och i lördags morse satte Zoé sig tillrätta i bilstolen och åkte hemåt med sina föräldrar. Som tur är så dyker Rasmus upp lite då och då, och han ringer varje dag och informerar mig om vad som hänt. Nu har han börjat i sjätte klass. En aning svårt är det och tänka på att han nästa år ska börja på högstadiet.
Det är inte bara ljudnivån som är annorlunda nu. Måltiderna är inte i närheten av vad de var tidigare. Jag hade plockat fram iläggskivorna till matbordet för att göra det längre. Då blev det plats för 12 personer att sitta runt det. Nu måste jag se till och plocka bort dem, så inte Göran och jag sitter vid var sin kortända som man ser ibland på filmer att herrskapet gör. Då måste jag nämligen först leta upp ett par stora kandelabrar att sätta mitt på bordet. Fast jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det. De måste skymma sikten något enormt. Jag har två val....antingen ger jag mig ut på kandelaberletartur eller också plockar jag bort iläggsskivorna. Det lutar mest åt det senaste alternativet.