Igår kände jag mig som en urvriden trasa. Jag hade ställt in mobilen på väckning kl. 5 så jag kunde gå upp och fixa frukost innan Zoé och hennes föräldrar satte sig i bilen för den långa förden hem till Luxemburg. Det slår aldrig fel....jag vaknar alltid ca en kvart innan det är dags att stiga upp. Så retfullt! Det är inte mycket lönt att somna om, för då hinner jag sova så gott och vaknar med ett ryck när alarmet sätter igång.
Jag knallade alltså upp i ottan. Det var beckmörkt ute och termometern visade -2 grader. Inte en människa syntes till ute när jag hämtade in tidningen. De var klart smarta och stannade inne i värmen och sov. Inte ens kaffet till frukosten hjälpte till för att jag skulle bli piggare. När jag vinkat av barn och barnbarn och bara såg baklyktorna på bilen gick jag in och tänkte att jag skulle läsa tidningen och sen hoppa ner i sängen igen. Det gjorde jag också, men somna kunde jag inte. Jag vände och vred på mig och till sist gav jag upp och klev ur sängen.
Hela dagen igår kändes totalt misslyckad, för jag orkade inte göra ett dyft. Jag gick omkring som en zombie med en mugg kaffe i handen nästan hela tiden. Jag vandrade från sängen i sovrummet till sängen i datarummet och vidare till TV-soffan. Det var helt omöjligt att komma till ro och sova nånstans. Till slut bestämde jag mig för att hålla mig vaken fram till kvällen och i stället lägga mig lite tidigare. Det var ett klokt beslut, för då slocknade jag direkt och när jag vaknade i morse kändes det nästan som en helt normal dag......men en väldigt tyst dag.