I torsdags cyklade jag inte till Ängelholm men iÄngelholm. Det var nämligen dags för mig att göra ett arbetsprov. Jag klädde mig i cykelkläder redan hemma, för vi parkerade bilen strax utanför ingången till lasarettet. Jag behövde bara byta skor när jag kom till avdelningen där jag fick sladdar kopplat lite här och var. Sen skulle jag då ta mig upp på cykeln. Det såg lite snårigt ut, men killen som skulle kontrollera testet tog tag i sladdarna och höll upp dem när jag satte mig på cykeln. Det påminde nästan om när man ser på bröllop där tärnorna håller i slöjan till bruden. Han undrade ifall jag hade bra kondition, men jag var ärlig och svarade att det var nog lite si och så med den. -"Ja", sa han, "jag undrar bara så jag vet vilken backe jag ska sätta dig i". Bara det inte blir Skogslundsbacken, tänkte jag. Det är den stupbranta backen som leder upp till Björnås där jag bor. En gång i tiden har jag kunnat cykla uppför den, men det är så länge sen, så det måste vara preskriberat vid detta laget.
Han hittade nog en ganska human backe, för det gick lätt att trampa. Jag hade fått reda på att det skulle bli svårare så småningom, men det var bra ifall jag kunde hålla en hastighet på 60 tramp/min. Jag höll mig mellan 65 och 70 de första 7 minuterna, men sen blev nog backen brantare för det tog emot mer och mer. När jag var nere i 55 tramp var jag andfådd och riktigt kände att: "Nääää, nu hoppar jag av cykeln och leder den". Det slapp jag, för jag var visst framme i mål och alla sladdar kopplades bort.
Min puls var uppe i 125 och vände och jag tyckte det var strålande. Normalt skulle den gått upp till 150 efter den cykelturen fick jag veta. Han tröstade mig med att eftersom jag redan började med en låg puls så var det inte så dåligt. Det viktigaste var att pulsen ökade under ansträngningen. Dessutom kunde han utläsa att min kondis inte var så illa som jag befarat. Enligt honom låg jag över medelvärdet för personer i min ålder, och det känner jag mig nöjd med.