Jag missar kalaset

Idag fyller mitt yngsta barnbarn 1 år. När man tittar bakåt så tycks det som att tiden bara rusat iväg, men det har faktiskt hunnit hända mycket. Jag har inte träffat Hanna sen i maj i fjor när vi åkte över till hennes dop. Visserligen har jag sett henne och hört henne "prata" efter det, men det har varit via Skype och det räknas inte riktigt.

Nu kommer hon och Daniel tack och lov hit till påsk. Då tar det nog en stund innan hon får kläm på att det är jag som är hennes farmor. Hela familjen stannar nästan 2 veckor, så vi ska säkert hinna bekanta oss med varandra. Dessutom kommer hon att få träffa sina två kusiner på sin pappas sida också. Både Zoé och Rasmus kommer att vara här samtidigt.


Hanna har blivit stor och står upp nu. Det tycker hon säkert är kul, för då når hon saker som tidigare var väldigt svåra att få tag på......som Daniels leksaker t.ex.




När hennes föräldrar jobbar tar en barnflicka hand om henne och det fungerar mycket bra. De har verkligen haft tur att hitta en tjej som tycker om barn. Hon bor själv i samma område som Hanna och Daniel så det är väldigt bekvämt för alla parter. När jag slutat skolan jobbade jag också som barnflicka ett år. På den tiden var det ganska vanligt, men idag tror jag inte det finnas många sådana jobb kvar här i Sverige. Utomlands är det mer vanligt och då är det oftast för att kunna lära sig språket.