Efter att vi sått gräs i "sandbunkern" plockade vi fram bärnätet vi köpt. Fåglarna är och sprätter överallt, så vi ville hindra dem från att förstöra vår blivande gräsmatta. Det var inte det lättaste att få nätet på plats. Vi höll i var sin ände och drog ut det och sen skulle det fästas med en tegelstenar så det låg kvar. Nätet levde sitt eget liv. Jag har aldrig varit med om ett så tålamodsprövande bärnät. Det var elastiskt som ett gummiband. Till sist lyckades vi ändå få det på plats och då var det nästan helt mörkt ute. Det är så konstigt för det skymmer inte så där normalt, som en dimmer t.ex. utan det var som om någon bara tryckte på en knapp och så var det beckmörkt. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt nästa morgon och fixa resten innan fåglarna vaknat. Nu blev det inte så för jag tog sovmorgon...och det gjorde visst fåglarna också som tur var.
Det är inte så mycket färger i trädgården längre, men höstastern lyser lila och en stackars rudbeckia hittade jag bland en ljusgrå perenn som jag inte minns namnet på. Ölandstoken har blommat hela sommaren och ser ut att vilja fortsätta ännu ett tag.
När jag gick till baksidan av trädgården hördes ett väldigt kvittrande. Vi har flyttat fågelbordet så det nu står framför en hög thuja i stället för att ha det utanför köksfönstret. Här är småfåglarna mer ostörda. Jag brukar sätta ut en stol och sitta och kika på dem emellanåt.
Igår när jag satt där ställde jag in kameran så att fågelbordet var i centrum, och sen var det bara att vänta.
Det dröjde inte länge förrän en hungrig blåmes dök upp. Den nonchalerade mig helt och jag kunde knäppa den ena bilden efter den andra. Jag hoppas att alla fåglarna ska bli lika orädda som koltrasten alltid har varit. Den brukar följa med oss när vi gräver eller räfsar i hopp om att det skall dyka upp några godsaker.