Min bloggkompis Anki är väldigt skicklig på att fotografera och hon kan även ändra om på sina foton och göra så mycket kul med dem. Jag har varken program, förmåga eller tålamod till det, så jag får nöja mig med att beundra hennes bilder.
En kväll satt jag och bläddrade i mitt bildarkiv. Där fanns en hel del. Mycket foton på barnbarnen och Santos givetvis, och mest var det foton på Rasmus. Han är ju äldst av mina barnbarn och det enda som bor i Sverige, så det är inte så underligt. Vi träffas nästan dagligen. Jag hittade några gamla bilder som inte ser helt normala ut. Här kan man nästan tro att jag haft en röntgenkamera. Rasmus hoppar studsmatta och på nåt vis så har det blivit två foton samtidigt.
För många år sen var han på Legoland och där är allt uppbyggt av Legobitar. Den här draken var jättestor och det ser ut som om den får sig ett skrovmål.........
![]()
.........men tack och lov så var det bara kameran som lurades.
![]()
Lösgodis? Nej, men Legobitar i olika färger.
![]()
![]()
Rasmus är en skojfrisk kille med en räv bakom örat. Han har alltid gillat att hitta på hyss och skoja med mig. En gång ville han visa att han kunde vara både liten och stor. Det är nog så det oftast är att ibland känner barnen sig väldigt stora, men sen innerst inne är de ganska små. Då är det skönt när det finns vuxna i närheten att få stöd och hjälp från. Tyvärr har inte alla barn det så bra.
Lösgodis? Nej, men Legobitar i olika färger.
Rasmus är en skojfrisk kille med en räv bakom örat. Han har alltid gillat att hitta på hyss och skoja med mig. En gång ville han visa att han kunde vara både liten och stor. Det är nog så det oftast är att ibland känner barnen sig väldigt stora, men sen innerst inne är de ganska små. Då är det skönt när det finns vuxna i närheten att få stöd och hjälp från. Tyvärr har inte alla barn det så bra.