Sankt Nikolaus
Den ursprungliga tomten är en blandning av traditionella berättelser, mytiska figurer och reklam. En av dessa berättelser är om biskop Nikolaus i Turkiet. Han föddes 270 e.Kr. Efter hans död började det gå rykten om hans mirakulösa gärningar. Han lär ha varit mycket givmild och hjälpte fattiga. Han blev barnens och sjömännens skyddshelgon. Mer än 1000 år efter hans död förbjöds all dyrkan av katolska helgon. I Nederländerna hade man firat Sankt Nikolaus dödsdag den 6 december med fester och delat ut gåvor till barnen och många fortsatte att fira Sinter Klaasfest i smyg. Med tiden förändrades historien om det gamla helgonet och i en barnbok från 1800-talet framställs han som en godhjärtat äldre man som red över hustaken på sin flygande häst och kastade ner gåvor i skorstenarna.
I Luxemburg firas Sankt Nikolaus alltid den 6 december. Då kommer han iklädd en lång röd mantel och biskopsmössa. Han har en bok med sig som han läser ur hur barnen har uppfört sig under året.
Med sig har han sin medhjälpare Svarte Petter som har lite samma arbetsuppgifter som Jultomtens smånissar. Svarte Petter är en mörkhyad man med svart krulligt hår, stora läppar och guldringar i öronen. Han är klädd i 1600-talskläder. Traditionen har funnits i många år, men de senaste åren har det varit enorma protester mot just Svarte Petter. Man anser att det är ett rasistiskt inslag i firandet, och att man förlöjligar mörkhyade människor. För att gjuta lite olja på vågorna har en del valt att inte måla hela ansiktet svart utan mer dutta på lite svarta fläckar här och där. Det ska föreställa sot som Petter har fått på sig när han klättrat ner genom skorstenen under presentutdelningen. Han har också fått ett annat namn. Nu heter han Chimney Pete. Om man översätter det blir det väl ungefär Sotarmurre.
