Zoé tillbringade en vecka av sitt sommarlov här hos mig utan sina föräldrar. Vi var lite bekymrade över att hon kanske skulle bli ledsen när Katarina gav sig av till flygplatsen och åkte tillbaka till Luxemburg. Det hade vi inte alls behövt att vara, för Zoé bara vinkade och sa hej då. För mig kändes det väldigt skönt. Visserligen var den stora idolen Rasmus här det mesta av tiden, men det fungerade alldeles utmärkt när det var bara hon och jag också.
Det visade sig att hon är en lika stor pysselälskare som jag, så vi tillbringade mycket tid i hobbyrummet. Ibland tog vi material med oss upp och pysslade. När jag ska ha upp nåt från källaren så brukar jag alltid tänka noga efter vad jag behöver, och lastar på mig rejält, så jag ska slippa ränna upp och ner i trappan. Givetvis frågade jag Zoé vad hon ville ha med sig upp och föreslog lite andra saker också för att vara garderad. Men det tyckte hon var onödigt. Hon skulle ju inte använda grejerna. När vi varit uppe en fem minuter kom hon däremot på att det var nog mer som fattades och vi fick gå ner och hämta mer....men bara precis det nödvändigaste. Naturligtvis blev det fler gånger, och till sist hade jag ledat upp mina stela knäleder så jag nästan kunde ta två trappsteg i taget när jag gick eller nära på sprang upp. Att passa barnbarn är lite som att besöka ett minigym.
Hon hade sin cykel med så vi tog lite turer till lekplatsen. När vi kom fram till gatan sa jag till henne att hon måste köra väldigt försiktigt och hålla sig inne vid kanten. Då stannade hon cykeln, rätade på ryggen, tittade på mig, gjorde honnör och sa med nästan militärisk röst:"Yes, sir captain America". Jag kom helt av mig i förmaningstalet.
