Förr ansågs alltid arbetstiden 9 till 5 vara kontorstid. I dag är det lite annorlunda. Flextid förekommer lite här och var på arbetsplatserna. Det tycker jag verkar vettigt. Vi har tagit efter det lite så våra arbetstider varierar mycket från dag till dag. Efter frukost har vi sällskap nerför trappan och går var och en till sitt arbetsrum. Jag når min arbetsplats först och sen får Göran svänga om hörnet för att komma till snickeboa. Dörren mellan våra rum står öppen ibland, men när snickerimaskinerna sätts igång så stänger jag den automatiskt, annars får jag sitta och sy med hörselskydd på. Dessutom dammar det enormt där inifrån.
Det är roligt att ha en hobby och plats att kunna utöva den på. Görans rum är rejält stort och han har skaffat sig en hel del maskiner. Jag tycker det är väldigt bra, eftersom jag har tummen mitt i näven när det gäller den sortens jobb. Jag tror aldrig jag har kunnat slå in en spik helt rak i hela mitt liv. När jag ser saker jag gillar ute i affärer eller i tidningar, så brukar jag först fundera på ifall inte Göran skulle kunnat fixa det lika bra. Många gånger stämmer det.
I fjor såg jag en stor trästjärna som hade en glödlampa i mitten. Vi åkte till affären och tog lite mått på den och sen snickrade Göran till en sådan. Båda döttrarna har fått likadana stjärnor och jag vill gärna ha två stycken till i fönstren inne i TV-rummet. De ska helst vara färdiga till 1:a advent.
Det är praktiskt när jag kommer på småsaker jag vill ha här hemma. Jag behöver aldrig ge mig iväg ut för att leta utan jag förklarar hur det ska se ut och sen är det bara att vänta tills det är klart. Ett tag hade jag väldigt många önskemål och för att inte glömma bort något antecknade jag allt. Även om jag kan stryka de saker som blivit färdiga, så tycks listan aldrig bli kortare. Kanske beror det på att jag fyller på med nya önskemål hela tiden.