Det fick bli om benet i stället. Igår var det dags igen att sätta ringar på duvungarna. I morgon ska de ge sig iväg på flygtävling för första gången denna säsongen. De sänds iväg till Lagan och släpps därifrån. När ungarna är små får de en ring runt benet med sitt speciella nummer på, men när det är dags för tävling måste de ha en extra ring med ett chip.
När duvan kommer hem till slaget och landar där ges informationen från chipet till en slags dator i duvslaget som talar om vilken duva som kommit hem och tiden. Vi lever ju i dataåldern numera. Förr sattes en gummiring runt benet före varje tävling. När duvan då kom hem skulle ringen tas av benet och läggas i en klocka som då visade samma sak som datorn gör nu. Där gick många dyrbara sekunder till spillo....tid är pengar. Kanske inte riktigt ändå, för det är inga prispengar att tala om i duvsporten.
Göran hade satt fram en stol och ett litet bord i garaget, för det var lite småkallt ute. Det liknade nästan ett café. Där var det meningen att jag skulle sitta. På bordet låg ringarna i små påsar med varje duvas nummer markerat. Göran tog en duva och läste upp numret. Sen var det för mig att leta upp rätt påse, plocka ut ringen och fästa den runt benet på duvan. Göran höll den i ett fast grepp, så den hade ingen chans att flaxa iväg. Det är ändå ganska besvärligt att få ringen på plats och låst så den inte ramlar av under flygningen. Jag tycker jag har fått in en bra rutin på det hela nu efter så många år, så det gick ganska snabbt.
När sista duvan var klar och Göran stoppat ner den i korgen satt jag kvar och väntade. Ingenting hände! Där satt jag vid ett cafébord och bara väntade på att någon skulle komma och servera mig kaffe och en kanelbulle. Det är väl det minsta man kan begära efter att jag jobbat så hårt. Nästa år kommer jag nog att strejka.