Santos
Idag för 17 år sedan föddes i Småland en liten vit, lurvig Bichon frisée, som fick namnet Santos. Jag var med min dotter Katarina och hämtade honom. Han var pytteliten och påminde mest om en leksakshund. När Katarina var tvungen att åka iväg på en kurs fick han bo hos mig en vecka. Han saknade fortfarande sin mamma och gnällde lite på nätterna. För att han inte skulle känna sig ensam bäddade jag åt mig på golvet, så att han skulle kunna klättra upp på madrassen om han ville.....och det ville han. Antingen låg han över halsen på mig som en varm och go halsduk eller uppe på huvudkudden precis ovanför mitt huvud. Det kändes litet som att sova med nattmössa.
Han gillade lite annorlunda sovplatser även sen han blev äldre.
Santos var 3 år när Rasmus föddes och de blev de bästa vänner. Rasmus räknade Santos som sin hund och Katarina var generös och lät honom vara delägare.
Santos ställde alltid upp när Rasmus ville leka, bara han fick ta sig en liten lur emellanåt.
Inför Zoés födelse var Santos väldigt noga med att kolla vagnens säkerhet både uppe i själva korgen och nedanför den. Det var ju en dyrbar last som skulle köras i den.
Han gick in för jobbet som livvakt på stort allvar.
Även om man är liten kan man vara tuff.
Det är snart 3 år sedan Santos lämnade oss, och han är fortfarande oerhört saknad.