Svanesång
Det är en gammal föreställning att knölsvanen är stum under hela sitt liv, men att den sjunger en vacker och hjärtskärande sång precis innan den dör. Redan under antiken så visste man att detta var en myt. Det har blivit ett idiom med innebörden att det är det sista man gör i livet.
Knölsvanen är en stor (140 cm) andfågel. Kroppen är kraftig och på den långa böjliga halsen sitter ett litet huvud. Fjäderdräkten är vit och den har en orange näbb med en svart knöl på ovansidan. Svanar är de fågelarter som har flest fjädrar av alla fåglar. Vingspannet är drygt två meter. Imponerande! Vuxna hanar kan väga upp emot 12 kg och det gör att de hör till de tyngsta fåglar som kan flyga. När den landar på vattnet så använder den sina utbredda simfötter som vattenskidor tills farten blivit så låg att den kan sjunka ner på vattnet.
I Sverige kan man se dem längs kusterna och i vassrika sjöar i Skåne. Vissa knölsvanar övervintrar så länge det finns öppna vattenytor. Svanarna håller mycket hårt på sitt revir och kan t.o.m. attackera människor om man kommer för nära. Den bygger ett stort bo av vass direkt på marken, men alltid i närheten av större vattensamlingar eller vid havet. Båda föräldrarna hjälps åt att ruva äggen och med att senare ta hand om ungarna. Det verkar som om jämlikhetstänket inom djurvärlden är mer utbrett än hos oss människor. Här behövs varken demonstrationer eller genuspedagoger för att saker och ting ska fungera.
När jag tittade upp på himlen en dag fick jag se en jättestor "svan". Konturerna var lite luddiga, men eftersom den var helt stum kanske det var en knölsvan.
