I fredags åkte Rasmus, Göran och jag till Luxemburg för att vara med på ett försenat födelsedagskalas. Katarina hämtade oss på flygplatsen, och sen körde vi vidare till Zoe's fritids. Rasmus fick första kramen, men jag hamnade på en hedrande andraplats. På kvällen åt och drack vi gott, och det bestämdes att tårtan fick vänta till dagen därpå. Presentöppningen väntade vi däremot inte med.
![]()
Eftersom Zoé älskar både prinsessor och Lego, så var presenten från moster, morbror och kusin väldigt populär. Dessutom hade Rasmus inhandlat en emojikudde till henne. Zoé hade sett att han hade en sådan på sin säng, och då ville hon naturligtvis också ha en likadan.
![]()
Jag hade köpt en del kläder till henne och även stickat en brun kofta. Det var kanske inte den mest roliga färgen till en liten tjej, så för att piffa upp det hela stickade jag en volang i nederkanten och sydde fast nalleknappar i trä på knäppkanten. Den fick godkänt. Dessutom hade jag köpt en del diadem, halsband och armband så hon var nöjd.
![]()
Det var rejält kallt hela helgen fast solen sken. Vi tog ändå en promenad till lekplatsen i närheten. Frisk luft är alltid nyttigt. I ett soligt hörn såg jag faktiskt en del krokusknoppar. Det lär nog dröja innan de slår ut, för det är lovat extremt kallt väder i Luxemburg.
På söndagen var det dags för oss att flyga hem igen. Vi hade bokat in oss på eftermiddagsturen. Då är vi hemma i hyfsad tid. När jag höll på att klä mig slog diskbråcket till igen! Det gjorde något infernaliskt ont! Det kändes ungefär som en kniv stacks in i ryggen och grävde runt. Jag blev nästan svinfärdig. Hur i all världen skulle jag klara av flygturen hem? Jag kunde knappast gå så ont det gjorde. Katarina hade som tur var starka värktabletter som jag fick och sen plockade hon fram ett smärtplåster som hon fått utskrivet av sin läkare när hon hade ryggskott. Hon satte fast plåstret på min rygg och efter ett tag började värken mer gå över mot molvärk, och det var helt acceptabelt. Jag var tacksam att jag inte åkte ensam, utan nu kunde jag förlita mig på Göran och Rasmus. De tog hand om väskorna och jag behövde bara tänka på att se till så jag kom på planet.
Det där plåstret var rena dundermedicinen, för jag klarade av att sitta i 1 1/2 timme på planet. Det känns ändå skönt att vara hemma i sin vanliga miljö när man inte mår så bra. Förhoppningsvis ska det inte ta lika lång tid för diskbråcket att läka denna gången som det gjorde i fjor sommar. Jag har i varje fall bestämt mig för att jag ska aldrig mer resa någonstans utan ett att packa ner ett sådant här magiskt plåster i bagaget.
Eftersom Zoé älskar både prinsessor och Lego, så var presenten från moster, morbror och kusin väldigt populär. Dessutom hade Rasmus inhandlat en emojikudde till henne. Zoé hade sett att han hade en sådan på sin säng, och då ville hon naturligtvis också ha en likadan.
Jag hade köpt en del kläder till henne och även stickat en brun kofta. Det var kanske inte den mest roliga färgen till en liten tjej, så för att piffa upp det hela stickade jag en volang i nederkanten och sydde fast nalleknappar i trä på knäppkanten. Den fick godkänt. Dessutom hade jag köpt en del diadem, halsband och armband så hon var nöjd.
Det var rejält kallt hela helgen fast solen sken. Vi tog ändå en promenad till lekplatsen i närheten. Frisk luft är alltid nyttigt. I ett soligt hörn såg jag faktiskt en del krokusknoppar. Det lär nog dröja innan de slår ut, för det är lovat extremt kallt väder i Luxemburg.
På söndagen var det dags för oss att flyga hem igen. Vi hade bokat in oss på eftermiddagsturen. Då är vi hemma i hyfsad tid. När jag höll på att klä mig slog diskbråcket till igen! Det gjorde något infernaliskt ont! Det kändes ungefär som en kniv stacks in i ryggen och grävde runt. Jag blev nästan svinfärdig. Hur i all världen skulle jag klara av flygturen hem? Jag kunde knappast gå så ont det gjorde. Katarina hade som tur var starka värktabletter som jag fick och sen plockade hon fram ett smärtplåster som hon fått utskrivet av sin läkare när hon hade ryggskott. Hon satte fast plåstret på min rygg och efter ett tag började värken mer gå över mot molvärk, och det var helt acceptabelt. Jag var tacksam att jag inte åkte ensam, utan nu kunde jag förlita mig på Göran och Rasmus. De tog hand om väskorna och jag behövde bara tänka på att se till så jag kom på planet.
Det där plåstret var rena dundermedicinen, för jag klarade av att sitta i 1 1/2 timme på planet. Det känns ändå skönt att vara hemma i sin vanliga miljö när man inte mår så bra. Förhoppningsvis ska det inte ta lika lång tid för diskbråcket att läka denna gången som det gjorde i fjor sommar. Jag har i varje fall bestämt mig för att jag ska aldrig mer resa någonstans utan ett att packa ner ett sådant här magiskt plåster i bagaget.