Jag skulle kunna sjunga som Lena Ph just nu. Eftersom det där mirakelplåstret hjälpte inför flygresan, inbillade jag mig att allt var frid och fröjd. Tyvärr var det inte så. Igår morse var det färdigt igen...och denna gången ännu värre. Jag är otroligt tacksam att jag har ett par kryckor stående i garderoben, så de åkte fram. Jag hasade mig fram som något Frankensteinliknande, men jag kunde i varje fall förflytta mig hjälpligt. Man får vara glad för det lilla. Det är så underligt, för de gånger det inte går att göra saker som vanligt, upptäcker man hur mycket som helst som behöver göras. Jag bestämde mig helt sonika för att ignorera allt sånt.
![]()
Jag ringde min läkarcentral, men eftersom de blivit så populära vill alla lista sig där och tillgängligheten har blivit därefter nu. Sköterskan ringde upp mig efter ett par timmars väntetid och när jag förklarat mitt dilemma sa hon automatiskt:"Ja, du får ta dig till akuten för jag har inga lediga tider kvar." Jag hade precis talat om för henne att jag kunde varken sitta eller ligga utan stod och hängde på kryckorna, men det hade hon nog inte hört. Hur i all världen trodde hon jag skulle kunna komma in i en bil? När jag förklarat för henne att jag inte ville ha en tid för undersökning utan bara prata med min doktor om smärtlindring blev det annat ljud i skällan. Min läkare ringde upp, men hon är väldigt restriktiv med att skriva ut medicin. Det är i och för sig bra, men den här gången var jag verkligen i behov av något som tog bort smärtan snabbt som ögat. Hon ansåg att jag skulle köpa receptfria tabletter och när jag blev bättre skulle jag ta mig till en sjukgymnast. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten när jag blir så pass att jag kan sätta mig i bilen, men det lär dröja med de värkmediciner jag blev rekommenderad att köpa. Det hade gjort samma verkan att käka en skiva knäckebröd.
Jag tog på eget bevåg starkare grejer, för just då struntade jag totalt i alla biverkningar och om medicinerna passade ihop med de jag tog sen tidigare. Jag ville bara sluta ha ont. Tur i oturen är det att jag köpt en höj-och sänkbar säng, för den är verkligen till stor nytta nu. Ibland har jag tänkt att det skulle vara skönt och få ligga och vila en hel dag, men nu när jag inte kan göra mer än just det vill jag hellre vara uppe. Tänk att man aldrig blir nöjd!
