Hustomte
![]()
Förr i tiden trodde man att det fanns en tomtegubbe som bestämde över gården och dess folk. Tomte hör samman med ordet tomt; huset och gårdens byggplats. I södra delen av vårt land kallades tomtegubben även för nisse, som är en biform till Nikolaus. Den här gamle tomten var vresig och påminner inte alls om den gemytlige jultomten. Han visade sig ogärna för människor. Den skandinaviska gårdstomten var väldigt ordningssam och såg till att alla gjorde vad de skulle på gården och att djuren hade det bra.
Han var ett väsen i folktron och förväntade sig att få gåvor...inte att ge bort några. Belöningar ville han ha året om men speciellt kring juletid. Ofta serverades gröt med en smörhåla i. Tomten var, enligt en senare tradition, speciellt förtjust i risgrynsgröt, som därför kom att kallas för tomtegröt.
Han sågs inte med blida ögon av alla. Redan på medeltiden förargade sig den heliga Birgitta över att folk ställde ut mjölk till tomtar. Ärkebiskopen Olaus Magnus ansåg att människor var vidskepliga och sa att dessa tomtar var djävulens anhang.
Idag används ordet hustomte på ett positivt sätt. Det är en person som utför olika slags arbete.....alltså en tusenkonstnär...något i stil med en fastighetsskötare. I en del kommuner kan äldre personer ringa och få hjälp med att sätta upp gardiner, hänga upp tavlor eller skruva i glödlampor; alla sådana jobb som blir besvärliga att göra när man blir äldre och balansen inte är som förr. Vintertid är det många som vill ha hjälp med snöskottning. De här hustomtarna har jag bara hört gott om. Aldrig nånsin har jag hört någon klaga över att de skulle vara vresiga.