Julgodis
När jag var barn brukade vi göra godis tillsammans med vår mor. Det blev oftast att vi kokte knäck. Mor stod alltid för kokningen och vi fick hjälpa till att hälla i lite av den sega massan i strutar som hon gjort av smörgåspapper. Massan var jättevarm så vi fick hålla strutarna med grytlappar. När mina barn var små använde vi i stället färdigköpta knäckformar. Det var betydligt enklare.
För 150 år sen var äpplen och nötter det vanligaste julgodiset för de flesta. Hasselnötterna plockade man själv. Jag köper också hem röda juläpplen men nötterna hoppar jag över, för jag tycker det är så jobbigt när de fastnar i tänderna. Jag har en väldigt gammal nötknäckare, men den skulle jag aldrig använda till att knäcka med. Det är den alldeles för värdefull för. I stället hänger den på köksväggen som prydnad.
Julens gottebord påminner om det konfektbord som på 1800-talet alltid serverades efter en större middag på slott och herresäten. Något som jag ofta var med och gjorde som barn var kristyrfigurer. Det var mest farmor som var skicklig på sådant. Hon vispade ihop äggvita och florsocker och gjorde en strut av papper som hon sen spritsade ut massan med. Jag minns att hon hade en liten tutformad metallgrej som hon hade längst fram på pappersstruten. Med den bildades liksom ränder i massan, precis som dagens tårtspritsar. Innan massan hunnit torka fick jag och min syster snabbt trycka fast ett litet bokmärke av en ängel och farmor satte fast en tråd. De här änglakaramellerna hängde sen i granen hela julen. När granen skulle slängas ut fick vi äta kristyrgodiset om vi ville. Jag kommer ihåg att det var enormt sött och inte alls gott.
Farmor köpte alltid var sin marsipangris till sina fyra barnbarn. Det kändes lite speciellt att det bara var vi som fick det och inte de vuxna. Min farmor kunde konsten och få oss barn att känna oss mycket betydelsefulla.